Då var det i sinom tid att jag tog itu med berättelsen om min och Johans gemensamma resa till dagen idag.

första delen av vårt kapitel kan ni läsa om här

 

så.. Då endast sjutton år gamla så lyckades vi någonstans mellan lektioner, bråk, skratt, sommarlov och annat finna kärleken till varandra. Strax efter skolstart, andra årskursen på gymnasiet så sa vi helt enkelt ja till varandra. Vem hade dock kunnat tro att det så småningom skulle innebära "ja" som i nöd och lust tills döden skiljer oss åt? 

Tyvärr var det inte många som trode på vår kärlek, vi fick ofta höra att vi var mer eller mindre utdömda som par från dag ett. Detta tog förståss hårt på oss båda och såklart på förhållandet. Med facit i hand så måste jag ändå säga att jag är både stolt och lite chockad över att det höll mellan oss. Inte för att jag någonsin betvivlat vår kärlek till varandra, snarare för att vår kärlek tydligen redan då var så stark att inte all världens åsikter och negativitet kunde påverka den till att krossas. Det må jag ändå säga är ganska imponerande vid 17-18 års ålder. Som om det inte vore nog så har vårt förhållande fått ta en hel del stryk även senare i livet. Efter studenten så började det verkliga livet utanför skolan komma ifatt oss. Då Johan då bodde i Landskrona och jag i Ängelholm så blev distansen och frånvaro från varandra plötsligt ett stundande problem och en motgång. (Och!) för att göra det hela lite mer problematiskt så började Johan då arbeta till sjöss och frånvaron från varandra var ett faktum. Jag kan inte säga annat än att vi haft våra motgångar och att jag av ofantligt många anledningar känner mig tacksam över att vi tillsammans tog oss igenom dem.