Strax efter att vi båda fyllt 21 så tog vi beslutet om att bli sambos. Beslutet var såklart inte helt självklart då dels Johan levt hela sitt liv i Landskrona medan jag är född och uppvuxen i Ängelholm. och dels så var det faktum att jag var studerande utan inkomst också ett givet hinder som kunde påverka vårt beslut. Beslutet togs trots frågetäcken och flyttlassen gick från Landskrona till Ängelholm. Att vi valde att skaffa oss en lägenhet i Ängelholm grundades till största del av det faktum att Johan redan då arbetade till sjöss (alltså bortrest kort och gott 6 av 12 månader om året) och att jag studerade i närheten av Ängelholm. Att leva under samma tak med en annan person betyder så mycket mer än vad begreppet sambokilo beskriver. Kan medge att jag vid ett par tillfällen kände ett visst sug av att slänga in handduken och lägga benen på ryggen. Kan också medge att jag någonstans inom mig tror att jag kan tacka hans arbete för att jag aldrig gjorde det. Tänk er själva, ett knackigt förhållande kan ju inte må annat än bra av att man får lite distans från varandra och att man får möjligheten att faktiskt känna saknad. Dagarna gick och sambolivet blev allt enklare. Efter att ha bott i vår första gemensamma lägenhet i ungefär tre år så skulle jag börja på universitetet i Växjö. Flyttlasset gick och plötsligt hade vi bytt ut ett fyra vånings hyreshus i centrala Ängelholm med stök och oljud (samt närhet till allt) till ett mindre hyreshus utanför Växjö med stora skogar, fält, traktorer och kor som närmaste granne. Vi bodde nu ute på landet (Jahapp, och hur i h**vete hamnade vi här?) Med denna enorma flytt, långt från vänner och familj, så hade vi bara varandra och som om det inte vore nog, så blev Johan uppsagd från en arbetsplats som behövde dra ner på personal (Johan var sist in, Johan var först ut) Med en uppsägning tillkommer att man tar va jobb man får. Johan fick massor, vilket innebar att han aldrig var hemma. Min första termin på högskolan må jag säga var ganska tuff, inte för att skolan i sig var så jobbig, utan för att jag nyligen påbörjat ett nytt liv, på ny plats och med nya dagliga rutiner och plötsligt stod jag själv, i en lägenhet med mils (ca 2) avstånd till mina nyfunna vänner, till socialt liv och shopping. Japp! Det var precis så hopplöst det kändes. Allt var värre än pesten och saknaden av Johan var svår att leva med. Livet gick dock vidare, ganska snabbt dessutom, redan termin 2 så hade Johan åter en fast tjänst med fasta rutiner och arbetspass. Att bo i Växjö i nästan exakt två år stärkte inte bara oss som människor utan även oss som par. Ett miljöombyte och en förändring av livsstil kan ha varit det som förändrat vårt gemensamma liv till vad det är idag. Vilket jag är mycket tacksam över. Att flytta innebär såklart både för och nackdelar, enligt mitt tycke så väger nog dock oftast fördelarna tyngre, allt blev ju så bra till slut. Jag kom ifrån Växjö inte bara med en utbildning utan även ett starkare förhållande och nyfunna vänner för livet.